30 April 2020
Flera gånger sedan vi kastade loss från Strömstad har jag frågat mig själv, hur känns det här Åse?
Kan du förstå att detta är inte en vanlig semester på 4 veckor eller 5 veckor i bästa fall, utan på obestämd tid?
Jag fick erbjudande att få tjänstledigt men tackade nej för att jag inte önskade ha den tidsbegränsningen i mitt liv och absolut inte nu när vår plan om att bli resenärer i livet och på jordklotet äntligen hade kommit igång.
Hur lång tid är förresten på obestämd tid och vad kommer att till slut avgöra när det är klart? Jag har inte svaret idag och det ska bli spännande när jag vet men jag väntar inte på svaret.
När hjärnan inte är ockuperad av tankar på mitt tidigare arbete och allt annat som ingår i vanligt liv, och därmed fått minst nio timmar om dagen på pluskontot så dyker andra tankar upp.
Tankar som inte nödvändigtvis kräver någon svar men som ändå får mig att tänka efter, men med en mer tillåtande och mindful inställning än tidigare.
Jag får varje dag påminna mig om att jag har tid, jag äger på något sätt min egen tid och det är en mäktig känsla.
Idag har en tolvåring bonuspojke berättat att vänskap kan lukta popcorn för vänner går på bio tillsammans och att vänskap kan smaka snö för att vänner kan man leka tillsammans när det snöar. Det var en fin betraktelse.
